10% eller 100%

Jag har läst att vår utvecklingspotential eller vår förmåga att förändra oss/lära oss är ungefär 10% som vuxen. Det vill säga, att vi inte kan göra så mycket åt det vi kan känna att vi borde förändra. Låter deppigt tycker jag. Och jag vet sjutton om min livsfilosofi låter mig acceptera det som sanning.

Sen är det en helt annan sak att det kräver enormt mycket jobb, en otrolig massa energi och målmedvetenhet och att det kostar. Att ta den smala vägen kan vara både ensamt, kännas hotfullt och snårigt.

Och egentligen ser jag likheter med ett doktorandarbete. För herre jösses vilket slit och vad man ställer sig naken på scen när det väl är dags! Hur modigt är det inte att våga. Att våga gå så långt in i sig själv som det faktiskt krävs att argumentera för en doktorsavhandling. Och - vad man lär sig som forskargrupp (en riktigt bra sådan menar jag då;-) vad det gäller att skapa trygghet och högt i tak och kompetens att hjälpa varandra fram under tiden.

Jag vet att jag skrivit det förut. Men det är ofta jag blir så otroligt tacksam och faktiskt ödmjuk inför det jobb vi gjort sedan vi började. Det går! Det går att bygga en riktigt duktig forskargrupp med tomma händer. Det är ingen dans på rosor och man får ingenting gratis. Men fy f-n vad roligt det är!