Jag kom på det när jag härom veckan stod och pratade med en av doktoranderna som närmar sig disputationen - att det känns lite som att få barnbarn när doktoranderna blir klara med sitt avhandlingsarbete. Man får det roliga och kan "lämna tillbaka" bebisen med en massa goda råd om hur den skall skötas när den börjar bli lite för krävande. Sen står man ändå där och är minst lika stolt (om inte stoltare för man är lättare till sinnes och har inte samma ångest som föräldern själv trots allt bär på över att ansvaret är hans/hennes) när underverkerket äntligen föds!
Och nu idag fick jag precis en "bebis" i handen. Mitt första barnbarn! Disputationen/dopet äger rum den 23:e oktober men underverket ligger här framför mig. Helt fantastiskt vacker är hon, och för mig som vet hur många hinder det legat på vägen innan graviditeten var ett faktum så är det otroligt att hon faktiskt finns här nu. För mamma till underverket återstår ännu en prövning men det är jag övertygad om att hon klarar hur bra som helst.
/Mormor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar